Laxens tuffa väg

Laxen är en vandringsfisk och genomgår flera tuffa moment under sin livstid. Laxungarna föds på våren och stannar i älven ett par år. De förbereds sedan för ett liv i havet, blir silvriga och kallas då smolt. Smolten vandrar mot havet, och det första havsåret är kritiskt. De måste hitta föda samt undvika predatorer. De flesta laxar vandrar till södra Östersjön där de växer snabbt. Efter ett par år vandrar de tillbaka mot sina hemälvar. Uppströmsvandringen till lekplatserna innebär ofta svåra passager förbi starka forsar. De äter inte under denna tid. Leken sker sedan under senhösten, honan gräver en lekgrop där äggen läggs. Sedan börjar livscykeln om. 

Bröjar som romkorn

Laxen kläcks under våren från sitt romkorn som legat nerbäddat i älvarnas strömsatta grusbankar sedan hösten året innan. Laxynglet (gulsäcksyngel) kravlar sig upp och livnär sig på gulesäcken som är deras enda födokälla första tiden i livet. De får alltså ingen vårdnad av sina föräldrar. När den matsäcken är slut så börjar födosöket efter insekter i älvens strömområden. Laxungarna som nu kallas för stirr stannar mellan ett och ända upp till fyra år i älven beroende på var laxen haft sin födelseplats. Ju längre norrut ju längre älvsvistelse. När laxungarna tillväxt i sötvattnet och nått en längd av 10 till 16 cm så ställer laxungarna om sig till ett liv i havet. Denna omställning innebär att laxungarna förändras morfologisk, beteendemässigt och fysiologiskt. Detta kallas för smoltifiering och laxungarna får en silverskimrande dräkt som är ett utmärkt kamouflage för en vistelse i havet. Deras biologiska klocka som styrs av dagslängdförändringen och till viss del vattentemperaturen styr förändringen av stirr till smolt så att vandringen sker i samband med en ökning av vårflöden (skogs- eller fjällflod) så att fiskarna vandrar i större stim mot kustområdet.

laxens vandring

Från älvarnas mynningsområden börjar resan ner till de rika uppväxtområdena i södra Östersjön. Laxens huvudföda är strömming och skarpsill. Laxen stannar i dessa områden ett till flera år innan resan tillbaka till hemälven börjar. De laxar som återvänder efter endast ett havs-år är oftast små hanlaxar som kallas för grilse (engelsk beteckning). Dessa fiskar kommer ofta sent på sommaren eller hösten. Huvuddelen av laxen stannar ytterligare något år och äter upp sig i södra Östersjön. Det är en fördel för framförallt honorna att vara stora eftersom en stor hona ger stora och många ägg som sedan resulterar i fler laxungar jämfört med vad en liten hona åstadkommer. Återresan börjar under vintern-våren då stim av lax från flera olika stammar slår följe på sin väg norrut upp efter Östersjökusten. Många laxar kommer fram till sin hem-älv redan i slutet av maj månad.

När de känner av sötvattensflödet från sin hemälv så vandrar de in och börjar en fysiologisk omställning då de bla använder det kalk de byggt upp i kroppen till att utveckla sekundära könskaraktärer (hanar) och efter en tid i älven bildar könsprodukter (mjölke och ägg). Under sin tid i älven äter inte laxen. I älven letar, med sitt föredömliga luktsinne, de företrädesvis upp den plats där de själva föddes många år tidigare. De väntar på lekområdena fram till i oktober då älvstemperaturen sjunker ned mot kring 4 °C och leken är nära förestående. Honorna väljer lekområde med fint lekgrus och väntar på att hanar ska komma.  Ofta kan flera olika ålders- och storlekskategorier av hanar ”konkurrera” om honans gunst. Hanar av lax kan bli könsmogen vid olika ålder. En del hanar blir könsmogna när de är 10 cm och väger 10 gram utan att ha varit i havet. Dessa tidigt könsmogna hanar är alltså betydligt mindre än en hane som kanske varit tre år i havet och väger vid leken upp till 25 kg.

laxlek

När honan bestämt sig för att släppa äggen så lägger hon sig på sidan och slår kraftigt med stjärten så att grus och stenar virvlar upp. De bildas då en grop i älvens botten där honan lägger sin rom som hanen befruktar med sin mjölke. Honan flyttar sig sedan uppströms där nästa grop grävs som samtidigt täcker igen den nedströmsliggande lekgropen med grus och sten som skydd för rommen mot hungriga fiskar, insekter och kräftor. Föräldrafiskarna stannar sällan kvar på lekplatsen efter leken. Om detta händer så är det oftast hanar som söker ny partner. De vuxna laxarna är utmattade och ofta illa medfarna efter lekens strider och en lång svältperiod.  Hos östersjölaxen överlever många föräldrafiskar leken (oftast > 50 %). En majoritet av dessa sk. Kelt (besa, överståndare, vraklax, mm) övervintrar i älven och vandrar tillbaka till havet följande vår-försommar. Honorna av lax överlever generellt i större utsräckning jämfört med hanar trots att dessa laxar inte ätit på nästan ett helt år. Kanske är detta ett pris som hanar får betala för sin större aggressivitet och efter diverse skador de fått i kriget om honan. Atlantlaxen överlever alltså i stor utsträckning leken medan deras flesta laxsläktingar från Stilla Havet dör efter leken. Vi vet väldigt lite om hur dessa ”kelt” av östersjölax vandrar i havet och hur stor deras överlevnad i havsfasen är.

laxens Historia

Laxen kom till Östersjön för c. 10 tusen år sedan när ancylus sjön fanns. Invandringsvägarna var från öst och väst. Historiskt fanns det i Östersjöområdet ca. 84 vildlaxförande vattendrag som redan i mitten på 1980 hade reducerats till 30 laxförande vattendrag. I Sverige finns det idag 16 (Testeboån och Kågeälven är nu mer med bland dessa älvar) vildlaxvatten och c. 90 procent av dessa ligger i norra Sverige. Alla bestånd av lax är mer eller mindre egna unika bestånd som under årtusenden anpassats för just sin älv. Dessa skillnader kan mätas med dagens moderna genetiska metoder.

Laxförekomsten i våra älvar har haft stor betydelse för människornas överlevnad längs våra älvdalar i många årtusenden. Allt ifrån hällristningar i framförallt Nämsforsen i Ångemanälven och hällmålningar längs älvarna som avbildar laxen talar sitt tydliga språk.  Även Gustav Vasa som skattelade laxfisken i de svenska älvarna under 1500-talet insåg laxens ekonomiska värde och detta ger en bild av i vilken omfattning fiske efter lax bedrevs i våra älvar.

Problem och utmaningar

Flottningens ödeläggelse av biotoper

Laxen som en viktig resurs i älvdalarna var en sak men under 1850-talet blev själva älven allt viktigare. I de mindre och större älvarnas biflöden anlades det redan under 1600- och 1700- talet dammar till kvarnar och sågar. Under 1850- talet när behovet av timmer ökade och kustnära sågverk saknade trävaror så började våra älvar rensas, rätas och dämmas för att underlätta flottningen av timmer ner till kustens sågverk. En stor del av befolkningen var under de kommande 150 åren direkt beroende av den inkomst som skogsarbetet och flottningen gav. De orörda vildmarkerna längs älvarnas avrinningsområden skövlades och bebyggdes allteftersom. Anpassningen av vattendragen för att transportera timmer nedströms ledde tyvärr till att laxens uppväxt- och lekområden förstördes.  

Det moderna skogsbruket

Flottningsepoken pågick ända in på 1980 talet. Det moderna skogsbruket hade då redan gjort sitt intåg. Skogsbrukets stora påverkan på framförallt våra älvars biflöden med viktiga lek- och uppväxtområden för framförallt öringen har gett problem för fisken. Till exempel så har anläggandet av skogsvägar med undermåliga vägtrummor hindrat fiskens vandringar så bäckars produktionsarealer kraftigt begränsats. Andra saker som påverkat öringbestånd i mindre vattendrag negativt är körskador av tunga skogsmaskiner som lett till ökad sedimenttransport. Avverkning av kantzoner som gett skydd och skugga åt fisken och skogsdikning är ytterligare faktorer som påverkat våra vatten. Dikningarna ledde till en hög sedimenttransport som ödelade stora delar av framförallt biflödenas lekbottnar. Läckaget av metylkvicksilver från de dikade markerna påverkar än idag många vatten. Dikningen har även lett till att många vattendrag torrläggs då avrinningen koncentreras till en kort tid under året.

Vattenkraften och kompensationsodlingen

Under förra sekelskiftet började älv efter älv att byggas ut för elproduktion till den växande industrin och den begynnande välfärden. Som kompensation till yrkesfisket ålades kraftverksägarna att sätta ut odlad lax och öring i älvar där lax och havsöring inte längre kunde reproducera sig. Kunskapen om de negativa genetiska effekter fiskodling kunde medföra var från början begränsad och resulterade i att stammar från främmande älvar vid upprepade tillfällen sattes ut där de inte hade sin hemvist. Vid kompensationsodlingarna fångades varje år ett begränsat antal avelsfiskar. Ofta valdes avelsfisken på exteriöra karaktärer som kön, storlek, kondition och sen ankomst mot odlingen och inte på deras biologiska livshistorieegenskaper som tid för återvandring, olika antal år i havet, mm. för att minimera deras tid i fiskodlingen där de lätt kunde infekteras av svamp.  På sikt ger detta en smal genetisk bredd i det odlade materialet. Kompensationsodlingarna i utbyggda älvar låg också relativt kustnära varför smolt som satts ut från dessa odlingar generellt generellt återvände till sina älvar senare än våra vilda laxbestånd. Idag skiljer sig återvandringstiden mellan vilda och odlade laxar cirka 10-15 dagar, med vild lax som kommer först.

Runt Östersjön sätter kraftbolagen årligen ut nära 5 miljoner laxsmolt. Detta är mer än vad den vilda produktionen (ca 2,8 miljoner) från Östersjöälvarna är idag. Den odlade laxen har en sämre överlevnad i havet än den vilda, vilket bidrar till att laxfångsten i havet och längs kusten idag till 70 % utgörs av vild fisk.

Odling och utsättning av lax medför i huvudsak två problem. Den ena är att det åstadkommer ett blandfiske där man i förväg inte vet vilken stam man fiskar på, vilket riskerar överfiske på små vilda bestånd, särskilt eftersom den tillåtna mängden fångad lax (TAC=Totalt tillåten fångst)) beräknas på samtliga stammar, dvs. både vild och odlad lax. Det andra är att odlad lax kan vandra upp i vildlaxälvar och delta i leken vilket kan leda till en försämrad överlevnad och motståndskraft hos vilda bestånd. Vi riskerar med andra ord att odlad lax som inte har lekmöjligheter i utbyggda vattendrag förstör de vilda bestånden !

Miljögifter

Östersjön är ett av världens mest förorenade hav. Mycket beror på dess utsatta läge. Omringat av tätt befolkade landområden och med bara smala sund som förbindelse till världshaven blir alla utsläpp kvar länge. Detta kombinerat med en vattenmassa som aldrig blandas om ordentligt och ett bräckt vatten där alla arter redan lever på gränsen av vad de tål. Mycket härrör från gamla synder från massaindustrins klorblekning med PCB och DDT. Idag finns stora problem med inlagring av dioxin i fet fisk i så gott som alla svenska vattendrag, i synnerhet hos kust- och havslevande fisk som lax, öring strömming, mm. Dioxin är ett farligt gift och cancerframkallande. Lax och öring i Östersjön är idag inte tjänlig som människoföda. Sverige, Finland och Lettland har undantag från EU's säljförbud av fet östersjöfisk som tillåter att denna fisk enbart får saluföras inom och mellan dessa länder.

Laxfiske

Olika former av yrkes- och fritidsfiske är orsak till en stor del av dödligheten för den vuxna laxen. Det sker fiske efter lax i såväl vattendrag, längs kusterna och ute till havs. Sverige har nyligen fasat ut allt fiske med långlina i egentliga Östersjön, men detta fiske är fortfarande tillåtet och utförs av andra länders fiskare. Längs kusten finns ca 300 fasta redskap (år 2020). Av dessa tillhör 17 % icke licensierade så kallade husbehovsfiskare. Dessa fiskare fiskar med samma redskap som yrkesfiskarna men behöver till skillnad från dem inte rapportera in sin fångst. Det uttag som detta fiske står för räknas således inte av laxkvoten. Kustfisket fångar främst återvandrande lax. Även detta fiske fångar fisk från flera blandade bestånd, men är mer strukturerat eftersom ju närmare en älv man fiskar desto fler laxar från den älven fångas. Det är alltså viktigt att laxfiske på älvdalsnivå sker i och så nära hemälven som möjligt för att inte fisket ska ske på andra stammar än den egna.

LAXKVOTER

Den gemensamma laxkvoten för hela Östersjön delas in i en nationell fördelning enligt en relativ stabilitet som baserades på olika nationers fiske i Östersjön under 1980-talet. De största fiskenationerna är Sverige som har 27 % av kvoten, Finland som har 25 % och Danmark som har 20 % av den totala årliga kvoten för lax.

Laxkvotens storlek baseras på rekommendationer av det internationella havsforskningsrådet (ICES) och deras biologiska rådgivning vilken syftar till att bestånden successivt ska nå de uppsatta förvaltningsmålen. Rådgivningen baseras på data som från älvarna t.ex. lekuppvandring, tätheter av laxungar och smolträkning, samt fiske statistik. Inom EU (ministerrådet) tas sedan beslut om den faktiska kvoten, som 2020 är beslutad till 94 496 laxar.

Lösningar

...att med väl underbyggda fakta kring fisket (exploateringen), olika laxbestånds status och deras naturliga produktion som grund skapa en långsiktig och hållbar laxförvaltning i Östersjön med de enskilda bestånden i fokus.

...att begränsa uttaget på svaga bestånd genom bla arrenden av fiskevatten och avtal med de som fiskar i anslutning till älvar med svaga bestånd.

...att återskapa vandringsvägar och tillgängliggöra lek och uppväxtområden i älvarna för att ge vildlaxförande vattendrag en möjlighet att nå sin  fulla produktionspotential.

...att älvdalsorganisationer ges möjlighet till en beståndsspecifik förvaltning av enskilda bestånd.

Källa: Stiftelsen för Östersjölaxen